Att inte duga är en smärtsam känsla. Många av oss gömmer sig bakom ett slags skydd, en rustning, för att slippa smärta. Vi blir duktiga, anpassningsbara eller undvikande för att känna oss tillräckliga. Men rustningen som en gång skyddade kan bli ett hinder för att vara oss själva.
Av Mimmi Lidbeck, legitimerad psykolog.
Jag minns det som igår. Vi stod i hallen på Östra Mårtensgatan i Lund och skulle säga hejdå. Mormor böjde sig ner och strök mig över kinden, viskade: Du är bra som du är. Våga vara dig själv.
Det var ett budskap hon upprepade, gång på gång, så länge hon levde. På födelsedagskort, under skogspromenader, i kassakön på Ica. Jag förstod aldrig riktigt vad hon menade när jag var barn. Men ju äldre jag blev, desto djupare landade budskapet. Min mormor hade sett något i mig. En försiktighet. En slags ängslan för vad andra skulle tycka.
Senare i livet upptäckte jag att jag var långt ifrån ensam om att brottas med en ständigt malande inre kritiker. Faktum är att det är ett av de absolut vanligaste problemen jag stöter på i min yrkesroll som psykolog: en låg självkänsla och rädsla för att inte duga.
Många skyddar sig mot rädslan genom att ta på sig en rustning, en slags skyddsbarriär som hindrar en från att känna den psykiska smärtan. Rustningen har i många fall varit en funktionell överlevnadsstrategi, ett sätt att känna sig duglig, men förvandlas ofta till något destruktivt.
En av de vanligaste rustningarna som jag stöter på är Prestationsrustningen. Den som bär den lägger allt sitt fokus på att vara duktig, att göra rätt och uppslukas av en ständig jakt på bekräftelse. Men inte sällan sker det på bekostnad av relationer och förmågan att stanna upp och fundera över vad som verkligen är viktigt i livet.
En annan vanlig rustning är den Anpassningsbara rustningen. Ett skydd som ofta leder till att man vrider ut och in på sig själv i syfte att vara andra till lags, men i processen förlorar greppet om sina egna behov, åsikter och känslor.
Det finns förmodligen lika många rustningar som människor, men en sak har de alla gemensamt – de döljer vårt verkliga jag. Med rustningen på blir det nämligen svårt att upptäcka vad som finns på insidan. Vår sårbara sida. Och med tiden förlorar man kontakt med sig själv, sitt autentiska jag.
I värsta fall blir rustningen hela ens personlighet. Man är den framgångsrika, hårt arbetande karriäristen som är stolt över att alltid vara sist kvar på jobbet. Eller så är man en person som bryr sig mer om andra än sig själv och som faktiskt inte har någon åsikt alls.
Det krävs ett stort mod att skala av sig rustningen bit för bit och våga möta sig själv. Det är något man kan börja med på egen hand, genom att rikta blicken inåt, mot känslorna, mot den sårbara sidan, men också något som man kan få hjälp med i en terapeutisk samtalsbehandling.
I grund och botten är det en frigörelseprocess – att våga släppa taget och blotta sitt inre. Det är först då vi kan se varandra på riktigt. Känna oss älskade och uppskattade för dem vi verkligen är.
Min mormor finns inte längre kvar i livet, men hennes budskap bär jag för alltid med mig. Och när min äldsta dotter för några veckor sedan skulle börja skolan och vi stod hand i hand framför den stora klosslika byggnaden, böjde jag mig ner på trottoaren och viskade i hennes öra: Du är bra som du är. Våga vara dig själv.