fbpx

Är terapi verkligen för alla?

Terapisamhället: Nyttig självhjälp eller patologiserande samtidssjuka?

”Alla borde gå i terapi”. Kanske har du hört påståendet? Med eftertryck uttalas orden i lunchrum, tevesoffor, av kolumnister och kändisar. I ditt flöde på Instagram. Kanske har du tänkt att, tja, det låter väl vettigt. Nog finns det alltid något att lära om sig själv?

Men frågan är om samtalsterapi verkligen är för alla, och kanske än mer intressant, vad gör egentligen den inställningen med oss som individer och med samhället i stort?

Av: Mimmi Lidbeck, legitimerad psykolog

Allt fler söker sig till olika typer av samtalsbehandlingar och vårdköerna är längre än någonsin. Det är inte ovanligt att inleda ett resonemang under en middagsbjudning med orden: ”min psykolog säger att …” Inte heller är det främmande att mitt under ett bråk med sin partner ilsket utbrista att: ”när du inte lyssnar medan jag pratar triggar det faktiskt känslomässiga sår från min uppväxt”.

Missförstå mig inte, visst är det bra att allt fler ta sitt psykiska välbefinnande på allvar, tar ansvar för sina besvär och vågar prata om det som gör ont. Självklart kan en sak som diagnoser utgöra en viktig grund för att kunna förstå och acceptera sig själv så som man är. Det är ingen tvekan om att många blir hjälpta av terapeutisk behandling och att de senaste decenniernas uppmärksammande av psykisk ohälsa och neurodivergens har varit betydelsefullt. Jag vågar gå så långt som att säga att det med säkerhet har räddat många liv.

Men, för det behövs ett men här, finns det en risk att det som började som viktiga folkbildande initiativ spunnit vidare i en otyglad och gradvist mer oroväckande snöbollseffekt? Har vi förlorat greppet om vad som är inom spektrat för normala livsupplevelser och inte? Förlorat förmågan att skilja ut behandlingsbara sjukdomstillstånd från gråskalorna av ett vanligt liv? På sociala medier går det inflation i begrepp som trauma och depression. Man talar om dysreglerade nervsystem som kräver somatic healing och det går trender i självdiagnostik och sad girl-estetik.

Jag är övertygad om att när vi talar om oss själva och vårt varande på ett så patologiserande sätt gör vi oss mindre än vad vi är. Från den psykologiska forskningen vet vi att människor är resilienta varelser, vi är motståndskraftiga och klarar ofta mer än vad vi tror. Som exempel kan nämnas att bara ungefär en tredjedel av dem som utsätts för en traumatisk händelse utvecklar diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). De resterande två tredjedelarna kanske mår dåligt en tid, men inte så dåligt att det krävs någon terapeutisk behandlingsinsats. Man mår kanske bättre genom att prata med närstående eller på egen hand processa det som inträffat.

Det är precis på samma sätt med livets mer vardagliga vedermödor. Den ständiga strömmen av känsloupplevelser som ingår i ett liv – sorgen efter en förlorad vän, den skavande oron i magen efter ännu ett otillfredsställande arbetspass, smärtan efter en separation, livets bergochdalbana – ska inte misstas för tecken på psykisk ohälsa, utan utgör en helt normal del av livet.

Det är okej att den finns där, smärtan. Och känslorna.

Många känner inte till det, att ångest och nedstämdhet inte alltid är något farligt som behöver behandlas bort, utan snarare bör betraktas som förväntade och helt rimliga reaktioner på livstillvaron. Känslomässiga reaktioner som kommer och går helt av sig själva, som vågorna på ett hav.

Faktum är att om vi lyssnar riktigt noga så kan känslorna ofta ge oss viktig information om vad vi behöver för att må bättre. Kanske krävs en förändring för att skapa en mer meningsfull eller trygg eller glädjande tillvaro. Kanske finns ett undertryckt behov av att öppna upp och våga gråta ut hos en vän efter den där slitsamma separationen? Kanske är det dags att byta jobb eller vidga sin sociala cirkel?

Det behövs inte alltid en psykolog som säger åt oss vad vi ska göra. Och med risk för att låta som Yoda eller någon annan vis och allsmäktig arketyp från den vita duken: svaret går att finna inom dig själv. (Om du bara lyssnar efter.)


Red: Ett sätt att lära sig lyssna kan vara att på egen hand läsa Vardagspsykologi 2.0. Eller rent av utbilda sig till certifierad samtalsterapeut i grupp. Båda utbildningarna är på distans.